True colors

Jag har något att erkänna. Jag lider av ångest. Det känns lite knäppt att skriva om det offentligt i en blogg men jag tänker att det kanske kan hjälpa någon att förstå sig själv bättre. Det hjälpte mig mycket när jag väl förstod att det var ångest jag hade, inte bara att jag var konstig eller att det var fel på min omgivning. Det går verkligen upp och ner, för det mesta är det inga problem men den sista veckan har jag mått kasst igen och jag får kämpa för att orka mitt vanliga tempo. Jag vet inte varför jag blir så här, jag vet bara att det är jävligt jobbigt. Det är ofta som värst på helgerna när jag ska vara ledig. Då kryper det i kroppen och jag blir extremt rastlös och känner mig otillräcklig. 
Den här helgen stoppade min ångest mig också från att åka till Örebro och träffa mina närmaste vänner. Mådde rejält dåligt igår kväll och blev paranoid för askmnolnet och att vi var i zon 2. Jag kunde inte förmå mig att åka. När jag känner så här blir jag också väldigt besvärad av att vara bland folk. Ska egentligen gå på Scharinska och titta på NARS-spelning ikväll men vi får se om det kommer funka.


Det kan också bero på att jag håller på att sluta snusa. Låter fånigt men för mig har jag insett att snus fungerar ångestdämpande. Fredrik berättade också att när man slutar snusa så får man brist av något slags glädjeämne i kroppen som slutar produceras automatiskt när man snusar. Det är många som blir deprimerade när de slutar snusa eller röka alltså. Dessutom berättade Anna att en snus är som 7 cigaretter!! Om man tar 10 snusar en dag innebär det alltså 70 cigg!! Inte konstigt att man är knäckt nu alltså! Och jag använder inte nikotinplåster eller tuggummi. Bara någon slags jävla skit-tjurighet. En självplågare är jag av rang...


Lyssnar på min gamla vän Joni Mitchell och funderar över livet. Och saknar Åsa och Rosali som jag skulle ha varit med nu. Nu har Åsas konsert börjat. Avskyr att jag svek dem.